Sagan om de elaka

Det var en gang en flicka från Sverige som jobbade på en restaurang i Zell am See. Hon trivdes superbra i staden där hon bodde och hon gillade sitt jobb. Det roligaste med jobbet tyckte hon var alla de trevliga människor från hela världen som hon fick träffa och alla kompisar som hon lärt känna under sin tid i Österrike. Även bland sina kollegor hade hon flera bra vänner, dock fanns det ocksa några som försökte sätta käppar i hjulet för henne...

VESSLAN. Även kallad Katrin och även omnämnd i tidigare inlägg med rubiken Skvallerbyttan. På grund av sin otrevliga personlighet, sitt falska sätt och sin slughet att ta varje chans för att ge flickan skulden för något (eller allting) hade hon av flickan fatt sitt smeknamn. Att hon dessutom var smalare än en orm och hade en örnnäsa och uppspärrade ögon och gapade som en fisk när hon tänkte gjorde inte heller att hon mindre liknade en VESSLA.

SURKARTEN. Även kallad Hansjörg och Vesslans pojkvän. Son till cheferna och alltså Junior-Chef. Flickans värsta mardröm var att jobba pa restaurangen i framtiden när surkarten och Vesslan blivit chefer. Flickan undrade ocksa ofta hur man kunde vara sa ung (26 år) och redan så sur som Hansjörg? Under hela hennes tid pa restuarangen hade han aldrig pratat normalt med henne, de enda gangerna han hade sagt något var när han tyckte att hon gjort nagot fel och ville skälla pa henne. Flickan tog inte ens illa vid sig längre, hon undrade bara om det kanske inte var sa kul att vara surkarten och veta att man förväntades ta över ett helt företag och driva det med vesslan?

GRISEN. Även kallad Manuela och jobbade som servitris i hotellbaren. Hon hade små grisögon och var verkligen den bredaste person flickan träffat. Hon hade antagligen storlek 45 på skorna, var lång och kraftigt byggd. Att säga att hon var bred som en lagårdsvägg skulle vara en underdrift. När hon stod i en dörr eller bakom bardisken eller i gången i köket där man hämtade mat var det en omöjlighet att ta sig förbi, det var helt enkelt bara att vänta. Dessutom hade hon den fulaste och grövsta dialekt flickan någonsin hade hört. Trots allt hade flickan försökt vara trevlig med grisen och bli kompis med henne, de var ju ända jämnåriga. Grisen kunde dessutom vara riktigt trevlig när hon ville, men det ville hon inte med flickan. Hon var helt enkelt helt ointresserad av att försöka prata med henne eller vara snäll, däremot var hennes älsklingsreplik när flickan behövde hjälp: 'Hur länge har du jobbat här? Vet du inte det?!' och sen sucka tungt. Men då brukade flickan bara tänka: 'Jag kanske inte vet allting än, men jag ser i alla fall inte ut som en gris och det går att komma förbi mig när jag står i en dörröppning!'.

HÄXAN. Den värsta av dem alla. Även kallad Elke och hon jobbade i restaurangen med flcikan varje torsdag när Sylvia var ledig. Därför var torsdagarna de värsta dagarna för flickan. När hon jobbade med Häxan kände hon sig alltid liten som en myra och som den dummaste servitrisen på jorden, för det enda Häxan gjorde var att vara otrevlig, sarkastisk, skälla och söka efter fel. Häxan var likom Grisen en bred person, här skulle man passande kunna anvämda ordet lagårdsvägg som beskrivning. Hon hade dessutom underbett och kanintänder, stackarn. Kanske var det därför hon gillade att vara sa elak mot de hon inte gillade. Det spelade ingen roll vad flickan gjorde, allt var fel. Det gick ocksa ut över jobbet, för hur kan man samarbeta med en person som skäller varje gang man tilltalar henne? Och hur kan man vara glad mot gästerna när man egentligen är superirriterad och skulle vilja skrika tillbaka? En sak var säker: Om varje dag vore torsdag skulle flickan packa sin väska och åka hem på en gang.

Det var sagan om de elaka. Flickan skulle inte sakna dem när hon åkte hem i slutet av sommaren. Snipp snapp snut, sa var sagan slut!